15/3 2012
Här har det hänt lite saker sen sist, därför har jag inte skrivit på ett tag och jag mår sämre än sämst.
I tisdags var vi på en lekplats och hade skitkul, skojade och stojade med Faruk och barnen. Vi hade med oss picknick och hade planerat en heldag ute. Strax innan lunch bestämde sig Lukas för att hoppa ner från en klätterställning och smackade ut båda framtänderna. Det fanns ingenting jag kunde göra för jag hann inte fram, och jag hatar mig själv för att jag var med Viktor och skulle få honom att säga förlåt till Lukas. Jag har gråtit oavbrutet sen dess och det finns inga ord som beskriver hur jag mår, därför tänker jag inte ens försöka. Tänkte därför göra detta till ett relativt kort inlägg.
Lukas mår idag bra, lite svullen fortfarande men äter, dricker, busar, leker, springer, cyklar och skrattar som vanligt förutom att det gör lite ont när han har napp och borstar tänderna och glömmer bort vad som hänt. Vi är definitivt mer upprivna över detta än Lukas.
Jag trodde jag skulle få sparken efter vad som hänt, men istället vill de att jag ska flytta med dem till Sverige i sommar. Ylva uppskattade tydligen att jag var totalt ärlig med allt. Jag är i alla fall kluven. Mår pissdåligt varje gång jag ser eller hör någon av dem, men samtidigt vill jag inte bara "fly" utan jobba mig igenom detta och se om jag kanske mår bättre av att vara med honom/dem. Dessutom var hela tanken med aupairsaken att jag skulle komma bort från Sverige, inte komma tillbaka.
Hur som helst, alla i huset är okej med varandra i alla fall (betyder: Ylva och Alex vill inte döda mig för vad som hänt, vi skrattade och skämtade till och med igår), även om jag bara vill gräva ner mig under jordens yta hela tiden. Min ångest och min skam, det finns inga ord för hur mycket mög jag känner inom mig.
Ska försöka sluta vara deppig nu eftersom allting är bra och njuta av att Faruk är här. Ikväll åker vi in till London och stannar tills söndag. Killarna sover middag nu och jag ska gå upp med frukost /lunch till Faruk nu som har fått migrän. Hoppas allt är bra med er, puss.
Lilla gumman, det fanns inget du kunde göra. Livliga barn slår sig. Så är det. Det var ju tur att det inte var värre.
Du slog ju själv ut en framtand när du var 5 år. Dina tänder växte ut och blev jättefina! :-)
Jag minns inte riktigt hur du slog ut den. För när du spräckte pannan så gungade du i vardagsrummet, om jag inte minns fel. Vad hände med tanden?
Betyder det att New York inte blir av?
Puss puss lilla sötnos, jag saknar dig!
Mamma Linda har rätt, olyckor händer och det finns inte mycket att göra åt det!
Jag kände mig också helkorkad när du spräckte pannan när du gumgade i vardagsrummet och jag fick cykla upp på akuten med dig i ösregn. Inget kul alls men det ordnade sig till slut!
Många kramar från pappsen ;-)
Mamma Linda har rätt, olyckor händer och det finns inte mycket att göra åt det!
Jag kände mig också helkorkad när du spräckte pannan när du gumgade i vardagsrummet och jag fick cykla upp på akuten med dig i ösregn. Inget kul alls men det ordnade sig till slut!
Många kramar från pappsen ;-)