Har spenderat (nästan) hela dagen själv med ungarna. I och för sig sov de hälften av tiden.

Första timmen de sov passade jag på att klippa min lejonman som jag sagt till Ylva att jag ska göra i fyra dagar nu. Det tog längre tid än någonsin och jag blev ändå inte nöjd. Luggen är för kort. Det underlättar nog om jag tvättar det, för just nu ser det ut som jag doppat huvudet i smör. Mamma och pappa, är det så här att vara småbarnsmamma så förvänta er inte några barnbarn! 

Andra timmen åt jag lunch i soffan och mös sen med hunden (som för övrigt tror att hon är välkommen i min säng varje natt bara för hon fått sova här tre gånger). 

Tredje timmen hade jag sjukt tråkigt och undrade om kidsen inte skulle vakna snart. Förberedde mig inför kaoset, som jag trodde skulle komma, genom att byta om till ut-och-gå-kläder och göra smoothie till dem innan ett endaste litet pip kommit från babymonitorn. Minuterna gick och jag hoppade jämfota i hallen.

R.a.s.t.l.ö.s.

Och så äntligen. Halv fyra gick jag in i köket, stirrade på babymonitorn och tänkte kom igen, vakna nu då och rätt vad det var så började Viktor tjuta! Wiiiho! Studsade upp för trapporna, mös lite, gav dem sin smoothie, krängde på dem kläder (Lukas var på världens bushumör) och tog sen ut dem i trädgården med hunden som höll sig själv i kopplet. 

Körde iväg med vagnen, tog hunden i andra handen och promenixade till skogen. Det var det VÄRSTA jag varit med om. All glädje försvann när jag försökte hindra vagnen från att åka nerför bron och ner i ån, samtidigt som hunden ville komma fram och tyckte det var en skitbra idé att gå nedanför bron och rycka loss min arm. 

Puh. Men vi överlevde och alla var lyckliga och glada när vi kom hem (förutom jag som sen fick tvinga barnen att komma in igen och äta middag). 

Middagen gick bra och alla åt, sen badade vi och det var en helt tårfri dag. Till och med när jag tvättade/sköljde håret på dem.

Nu ska jag sova, ska man kanske kalla upp hunden...?